idajennysofia

När jag stod i duschen började jag tänka. Jag saknar att åka mopedbil. Att bara slö-ragga på stan. Dissa folk som vill att man ska komma och prata. Att bara köra runt och runt i flera timmar in på morgon kvisten. Komma hem vid 4 5 på morgonen. Sova i 11 12 timmar och sen vakna. Fixa sig och sen gör samma sak igen.

Det är något speciellt med att bara sitta i en bil tyst. Inte pinsamt tyst utan behagligt tyst. Komma på något roligt för att sen försöka förklara de i asgarv. Att sitta och prata allvarliga saker i en bil. Det gör att man får så mycket mer. Man säger det man vill sen får man ett ärligt svar tillbaka.

Jag saknar att frysa ändan av mig i minus 30 för att det inte finns någon värme. Sånt gör man inte var dag. Saknar att behöva skrapa rutorna. Att sopa av bilen för att de snöar hur mycket som helst på dagarna.

Men mest av allt saknar jag den übersöta chauffören. Hon som kan vara sur som ett bi ena sekunden. Vara tvär mot en så man blir lite ledsen så man tror man gjort något fel. För att några minuter senare bli glad och sväva på moln. Det finns bara en som henne. Och saknar mest att prata strunt och åka runt runt i hennes lilla mopedbil. Vi har så många minnen från alla åkturer.

Jag saknar allt. Saknar att inte behöva bry sig om morgondagen. Precis som de va i vintras, våras, somras, varje helg där emellan.